Tänkte bara ge er ett livstecken. Jag ljög nog lite när jag sa att jag tänkte "ge er den delen av min värld", för vad jag än skriver om så förmår jag mig inte dela det med andra. Så fort det blir lite för personligt så ångrar jag mig. Inte fan mår jag sämre för det, jag skriver för min egen skull, men vissa gånger önskar jag att jag vågade. Det här är okej. Nu skriver jag om mig, inte ur mig. Liten skillnad. Stor skillnad. Viktig skillnad.

Sist skulle jag gaska upp mig för att det snart var jul. Nu visar kalendern maj, vädret visar frågetecken, och jag sitter här med världens ångest. Tänker inte be om ursäkt för uppdateringen som inte existerar. Småtrött på de som gör det. Det är er blogg för fan, skriv när ni vill. Lovar att vi inte i förtvivlan slänger oss i fosterställning på golvet om vi inte hört av er på en vecka. Livet rullar, även om det känns lite som en punktering just nu. Tänker i alla fall ta mig i kragen och få lite skolarbeten gjorda. Och stackars datorn behöver nog en rejäl städning. Likaså mina bilder och halvfärdiga texter. Helst igår.